Nu när mörkret börjar ge vika för ljuset och temperaturen utomhus kan vara riktigt behaglig är det inte dumt att bo några hundra meter från ett prima väl underhållet skidspår. Vi tog en promenad till skidstugan för att ta oss en tur med barnen.
Fyraåringen som inte haft möjlighet att stå på skidor med pjäxor gjorde en redig insats och åkte både fort och skickligt. Det gick väldigt bra med pjäxor i stället för skor och kabelbindningar som var förra årets utrustning. Skidåkningen blir betydligt roligare med riktiga grejor.
Just här i Sävast har vi en väldigt aktiv förening som sköter om spåren och håller i en hel del skidrelaterad verksamhet; Sävast Ski Team. De har skidskola för barn från sju år och uppåt. Vi har just börjat på det här med träningar och sjuåringens val är innebandy. Hade nog hoppats på skidor, men man måste ju låta barnen välja själv så länge det inte är hockey…
Sjuåringen och jag tog oss först ett varv runt 1,5 km spåret och sedan skidvägen hem ytterligare en halv km. Därefter fortsatte han fixa ett eget skidspår utanför huset och över ängen. Han hade tydliga önskemål längs spåret att vi skulle valt ett längre altenativ, men jag övertgade honom om att 1,5 km är lagom så det är roligt hela tiden.
Något som verkligen bevisar skidåkningens allsidighet är hur många underliga muskler man känner av någon dag senare. Det gör ont på alla möjliga ställen.
Ska försöka ta mig ut i spåret själv några gånger per vecka nu när vi förhoppningsvis går mot tiden med lagom temperatur ute. Det har varit väl kallt med ca -15 C ute de senaste vckorna. De senaste dagarna har det mer legat på bara någon minusgrad.
