Nu har tiden kommit för att testa köpa hem några egna produkter från Asien. Det krävs en hel del förberedelser med registrering på olika ställen för att kunna komma igång. Något jag sett att många slarvar med är att ansluta sig till en organisation för hur produkterna ska tas om hand när de inte längre används och ska återvinnas. Registrering och rapportering ska ske till Naturvårdsverket som är kontrollorgan för återvinningen.
Naturvårdsverket kräver en finansiell garanti med antingen fonderade pengar eller försäkring för att ta hand om avfallet när det blivit kasserat och hamnat i återvinningssystemet eller som felsorterat i hushållsavfall.
Det är en hel del att sätta sig in i när man ska importera. Man har som importör inom EU ett strikt produktansvar vilket gör att man aldrig kan skylla på någon annan om produkterna skulle visa sig vara farliga eller innehålla förbjudna kemikalier.
Man kanske kan tro att alla CE-märkta produkter verkligen är ok att använda, men en granskning vi gjort visar på att en stor del av CE-märkningarna är förfalskade. Till en CE-märkning hör en EG-försäkran som i detalj bekriver vilka standarder produkterna klarar och med underskrifter av tillverkaren. Ska man få tag i dessa kan man inte handla via någon grossist utan måste ha direktkontakt med tillverkarna. Helst ska man nog också besöka dem för att bilda sig en uppfattning om företaget och dess produkter.
Lite beroende på vilka sorts produkter man tänkt köpa in kan det vara klokt att be ett lokalt labb analysera och kontrollera att produkterna verkligen är det tillverkaren säger att de är.
När man sedan fört in produkterna i landet ska man givetvis betala tull och moms på det verkliga värdet, något som kan vara svårt att få Kineserna specificera korrekt. Man ska också uppge sitt EORI-nummer som ska användas vid import. Man skaffar ett EORI-nummer via Tullverket.
När produkterna sedan säljs på marknaden ska försäljningen varje månad deklareras till återvinningssystemet.
